Är så arg så tänker inte ens försöka hitta på en rubrik från en låtjävel.

På riktigt. Ännu en gång? Var det inte nog förra gången? Visst, den här gången var det inte lika brutalt. Men ändå. Det är fan inte okej. Att man ens kan göra så igen? IGEN! Just nu så sitter jag och skakar av ilska. Funderar på att gå ut och ta en cigg. Lugna ner mig och vänta på hemkomst. Sen blir det konfrontering för jag orkar inte. Orkar inte sitta och må dåligt och undra när det händer igen. Om jag ens ska stanna kvar. För jag blir bara besviken. Och tydligen så har jag all rätt i världen att gå runt och inte känna tillit. Dessutom så har jag också all rätt i världen att vara förbannad. För nu är det nog. Tänker inte vara den dumma blondinen som blir lurad till att tro att allt är rosa moln, fluffiga kuddar med fina färger och att det springer runt pastellfärgade enhörningar överallt. I ain't that gurl! Men samtidigt så vet jag att jag kommer inte säga något. Jag kommer sitta och vara bitter istället. Kanske borde jag göra likadant? Det är ju alltid en idé. Kommer det svida lika hårt? Ja det tror jag. Om än inte värre till och med. Det är min tur att vara en douche. Dock så är ju inte jag den personen. YOU'RE GOING DOWN FUCKER.

Du är på repeat-peat-peat inuti mitt huvud.

Ibland blir allt så jävla upp och ner. Just nu är allt upp och ner. Har en magkänsla som inte gör mig något gott alls. Känner mest för att lägga mig ner och dö. Bara lite grann. Men det kan jag inte göra. Har inte tid. Det är inte min tid. Jag får dö en annan dag. Så istället sitter jag i min ensamhet, dricker vin, ritar, lyssnar på musik och hatar. Hatar mig själv. Hatar mina vänner. Hatar skolan. Hatar alla i min närhet. Hatar omvärlden. För det är tydligen okej att hata allt och inget, därför gör jag det. Bara för att jag kan. Om jag ändå bara kunde försöka glömma det som är jobbigast just nu. Om jag bara kunde förlåta och börja lita på. Men jag vågar inte. Inte än. Alldeles för mycket blev förstört. Jag hatar Honom samtidigt som jag tycker om honom så fruktansvärt jävla mycket. Så mycket att jag är lite rädd. Rädd för att förstöra något. Rädd för att vara för på. Jag vill inte vara den jobbiga bruden som i slutändan blir lämnad ensam. I morgon ska jag prova ny medicin. Eller i alla fall hämta ut den ny. Kanske är jag rädd för att den ska fungera bättre än den jag har nu. Nej, jag är definitivt rädd för det. Vad kommer hända när jag inte längre har alla mina "må-dåligt" stunder? Kommer jag förlora mig själv i något som jag kanske kommer gilla? Jag är rädd. Samtidigt är jag rädd för vad de vuxna människorna i den stora byggnaden ska säga på måndag. Vågar jag ta upp allt jag vill ta upp? Kommer jag stå på mig och säga att jag vill ha hjälp med det ena och det andra? Jag hoppas det. För på ett sätt så vill jag ju ha det sjukt mycket bättre. Jag vill känna ett lugn som jag inte känt på många år. Jag vill bli hörd. På rätt sätt av rätt person. Jag vill.. Jag vill så jävla mycket. Men jag känner mig så hopplöst förlorad. Och just nu känns det som att allt jag rör vid bara blir till en enda stor svart klump. Du är en stor svart klump. Allt du rör vid blir förpestat, sjukt. Det enda du kan göra bra är att göra illa dig själv. Du är inte ett dugg bra på något annat. Förstår du det? Du är en vidrig individ, om man ens kan kalla dig för det. Du är ett ting, ett obeskrivligt ting. Äcklig. 

Woman, man or modern monkey?

Har helt plötsligt fått mer energi till att plugga. Försöker inbilla mig det i alla fall. Kan det bero på att jag nu mera vet vad jag vill göra? Ja, det tror jag. Men jag är fortfarande inte riktigt nöjd med min tillvaro. Lyckas alltid göra bort mig och säga saker som jag egentligen inte riktigt menar. Det blir ju så fel. Tur att han står ut i alla fall. Har bestämt mig för vad jag ska skriva om i alla uppgifter som jag har kvar. Blir nog bra det här. Behöver bara en liten push i rätt riktning från alla håll och kanter. Men jag vet att jag fixar det här. Förr eller senare. Helst förr. Eller bara lite senare. Pyttelite!

Har även sett att fler och fler börjar diskutera ordet "Hen".. Come on.. Really? Why care so much? Det är väl bara att låta allt vara? Orkar inte.

At first, I was like "Eeeh.." And then, I was like "Okay then."

Ska till stora byggnaden den sista april. Stora byggnaden som ska reda ut mig och rota runt i min hjärna. Är inte ett dugg avundsjuk på de som slipper allt sånt här... Jag ville ju tillbringa valborg med min man. Inte i jävla Västerås som jag kommer bli tvungen att göra nu. Fantastiskt. Eller så rymmer jag tillbaka hit efter mötet. Säger fuck off till Västerås. Hm, kan vara en idé faktiskt. Jag vet ju att det är för mitt eget bästa, men just det datumet, är det nödvändigt? På riktigt?

Min man har köpt present åt mig.. Det var två tunnlar till mitt öra. Himla bra man jag har. Dessutom att de var sjukt snygga gjorde ju saken bättre. Han kan den där mannen. Paketet kom hem idag, och så tänkte han vara sneaky sneaky, sen så sa han att jag fick öppna det fast han inte var hemma. Fy bubblan vilken surprise det var även fast jag hade mina aningar. Kul att jag kallar hans hem för mitt hem. Känns ju nästan mer som att jag bor här än hos mamma. Kanske för att jag gjort mig mer eller mindre väldigt hemmastadd här.

Nu sitter jag bara och väntar på att han ska komma hem, igen. Han åkte iväg för att prata med det nya bandet hans ska joina. Oh well, jag får väl sitta ensam ett tag till då. Eller så går jag ut på en promenad.. Nää. Orkar inte. Går ut på balkongen istället och röker. Blir nog bäst så. Kan inte ens kolla på Grey's som går på tv, för det avsnitter såg jag här om dagen. Inte okej.. Eller? Jooo, ska kolla på det bara för att jag kan!

På en skala mellan 1 och 10 så har ligger jag ungefär på 5. 

The feeling sometimes, wishing you were someone else. Feeling as though, you never belong.

Ibland så önskar jag att jag vore någon annan. Någon som hade det relativt bekymmerslöst. Någon som kunde se det positiva i allt. Någon som inte tog så hårt på motgångar. Jag önskar att jag var den där fria människan som  gjorde exakt vad jag ville när jag ville. Istället så sitter jag här, med bekymmer upp över öronen. Oroar mig alldeles för mycket. Tar förbannat hårt på motgångar. Blir arg över småsaker. Låter mitt humör styra min vardag. På ett sätt så kanske det är bra. Jag lär mig. Jag ser på världen annorlunda och får mer livserfarenhet. Jag blir en bättre människa på det sätt att jag kan relatera till andra som också har det svårt. Jag förstår mer än vad jag kanske borde förstå. Men samtidigt så sätter jag mig gång på gång i situationer där jag utsätter mig själv för fara. Jag bryr mig som inte om ifall jag skulle bli våldtagen eller misshandlad. Jag sätter mig själv i relationer där jag blir nedvärderad. Jag lever i kaos. Jag undviker gärna situationer där jag vet att det kan ske en separation. På ett sätt så vill jag inte vara någon annan. Jag är ju jag och det är tack vare mina små konstigheter som gör att jag är värd att bli älskad. Men på ett annat sätt så tycker jag att det är fruktansvärt orättvist. Varför jag? Har jag inte nog med saker att behöva tänka på? Nej. Och känslan av att vara tom just nu är stark. Jag tänker inte identifiera mig med någon diagnos. Jag vill inte vara den personen. Men samtidigt så kanske det är bra på något magiskt vis. Just nu är jag bara glad över att jag har världens finaste man vid min sida. En som lyssnar. En som bryr sig. En som för en gångs skull vill mitt bästa och även visar det. En man som inte känns otäck, utan ger mig trygghetskänslan som jag behöver.