Jag känner inte alls lycka. Jag känner att en utredning skulle sitta fint. Jag känner att en semester vore bättre. På torsdag får jag semester. I alla fall från Västerås, men inte mig själv. Eller får jag? Kanske.
Jag går på medicin nu. I några dagar. Det innebär ingen alkohol för mig. Det är bra. Jag behöver inte känna pressen att det snart är studenten och fester och grejer. Jag spar pengar. Men det är fel medicin. Den hjälper inte mot cancern som nu börjat växa sig större igen.
Jag såg en död fågel idag. Den låg där så stilla, mumifierad vill jag nästan påstå. Jag hade velat begrava fågeln, men det gick inte. Jag önskar att jag vore den fågeln. Mumifierad och problemfri. Ibland får man dock inte som man vill. Väldigt sällan till och med.
Jag har känslan av att jag saknar igen. Jag vet vad jag saknar. En trygg famn. Inte det jag "levt" med de senaste veckorna. Det är mest ångestfyllt. Fast jag kan ändå inte säga att jag ångrar det. Det var mysigt för stunden. För stunden. Jag vill att det ska vara mysigt längre.
Jag vill ha små söta sms som säger att jag är bra och saknad. Av någon, inte vem som helst. Men jag vet inte vem. Jag vill ha något som betyder något. Som får cancern att bli mindre. Som gör att jag är känner mig bäst i världen.
Jag längtar till mitt nästa möte med mitt Orakel. Jag behöver honom mer än någonsin just nu. Kanske att jag egentligen borde ringa Oraklet i morgon och be om en tid fort som fan. Eller så väntar jag bara. Det blir nog bäst så.
Om jag kan vara den som tröstar med en trygg famn eller ett fint litet sms, så ska jag ge dig det. Om du kommer fram till att jag kanske kan vara rätt person. Du är alltid bra Angelica. <3
SvaraRadera