Whatever your mother told you when you were a boy, is a lie!

Sitter och läser igenom gamla blogginlägg. Sitter här med en liten ångest. Ångest över att vara vuxen. Ångest över att jag påbörjade något som jag återigen aldrig avslutade. Ångest över att vara så jävla duktig och inte skada mig själv på något vis. Men jag är bra. Jag har mer självkontroll nu än då. För vissa dagar vill jag bara sitta och karva sönder mig själv. Skära tills det inte finns någon hud att skära i längre. Men jag gör det inte, för jag vet att det inte gör något bättre. Det blir bara värre sen. Nästan direkt. Jag måste lära mig att inte läsa igenom gamla saker som jag skrivit. Då kommer den där smygångesten igen som växer sig större. Jag är inte redo. Eller så har jag fallit tillbaka något. Lite grann sådär. Jag har slutat med alla mediciner. Jag har kvar, men jag tar dem inte. Jag slutade inte på en läkares ordination. Jag bara slutade. Kanske borde ha väntat, tills jag fått ett okej av en sån där med den vita rocken. Jag har börjat grubbla allt mer. Ligger vaken om nätterna. Drömmer konstigt. Vaknar till och från. Saknar att prata med mina Orakel, O och E. Bästa O och E. Det hjälpte så mycket. Saknar att ha den tryggheten. Saknar att prata med min lilla poet J också. Bästa poeten.